Disclaimer

All content on this blog is fictional and any resemblance with actual events are purely coincidental. When you choose to read this blog you also agree to not get offended or try and use any content to defame me as a person or anyone connected to me. If you cannot commit to this agreement you are violating the agreement you agreed to by reading this blog. I repeat that by the act of reading this blog you are committing to this agreement of not getting upset or using content in a way that could be considered an act of aggression. If you cannot follow this agreement I urge you to not read.

onsdag 7 juni 2017

Hur Tänker En Kriminell?


Jag försöker få veta vad som pågår med min söting som ghostade mig utan
minsta förklaring. Bara ett text "kan inte förklara mer" och sen hotelser från hans
rabida flickvän och hennes galna brorsa. Det är vad jag håller på med!!!!
 

I en värld där hjärtat och kärleken och respekten för dina medmänniskor helt saknar värde är det makt och den egna trånga världssynen som gäller. Andras känslor och rättigheter är helt irrelevanta. Så hur hände det här? Som mina tidigare bloggar talat om gav jag en narcissist en andra chans. Jag är säker på att han är en narcissist, för bakom alla historier verkar det alltid vara någon form av lögn. Ingenting han någonsin sagt till mig, eller några känslor han visat för mig, eller någon gemenskap har troligen varit sann. Det krossar mitt hjärta, för där satt vi och pratade med varandra och allting var helt perfekt och underbart. Han rörde vid mitt hår och vi tyckte det kändes som om vi alltid känt varandra. Var inget av det sant för honom? För sen försvann han och vägrade säga vad som pågick. Jo, han sa något första kvällen efter jag kom hem, när jag ringde honom och han var glad jag ringt. Sen svarade han inte på 3 veckor någon gång jag försökte ringa och han ringde aldrig mig, även om han lovade flera gånger. När han väl svarade lät han som en skitstövel och så stönade han irriterat när han hörde det var jag och la på. Vart tog min söta snickare vägen? 

Mina tidigare bloggar har handlat mycket om hur jag plötsligt fick hotelser om advokater pga den textkontakt jag haft med honom. Han verkar ha mer eller mindre på vilje låtit bli att ge raka besked och känslan att han bara gjort så för att djävlas med mig gör mig illamående. Var är han jag håller av? Han har varit försvunnen i månader, efter några oroande text om att han hade problem och skulle ringa. Sen ett text om att han inte kunde berätta, men att jag kunde släppa honom om det var bäst för mig. Efter det slänger han luren i mitt öra och strax efter kommer hotelserna för att jag textat honom. Allting är sjukt. Varför kunde han inte bara ringa och tala med mig? Varför när han kunde ringa och berätta att han ville träffa mig och han kunde ringa och säga han ville fortsätta träffa mig? Varför kunde han inte bara ringa och säga att han inte ville det längre? Varför blev han arg på mig, när vi hade haft det supermysigt ihop? Jag gråter. Jag har gråtit i månader. Sen denna sjuka människa som ringt mig och sen ringt hem när jag inte var här och sagt lögner och elaka saker. Han som jag trodde var min vän, men som vände kappan efter vinden när han talat med han jag tror är malign.

Klart jag gjort. Vill ju får reda på vad som pågår och allra helst något om vad det
är som sägs om mig nu, som gör att alla är skitotrevliga och helt sinnessjuka
mot mig igen. Samma sak som hände efter hans förtalskampanj 2001.
Så nu hotar även hans snuskiga vän vårt barn! Allting är precis som 2001.

Och nu hotelser på Facebook från en dömd pedofil. Jag trodde min söta snickare hatade pedofiler. Jag trodde han var som jag minns honom. Som han var när vi pratade med varandra, när vi träffades. Men vem är han? Tycker han om pedofiler nu? Varför hatar han mig? Jag måste tala med honom, om honom, för han och jag träffades och allting var underbart, sen försvann han. Hur kan han tro jag är som en lampa? Som man kan sätta på och av med ett klick. Jag gråter. Jag sörjer. Jag längtar. Jag hittade vad jag letat efter, men det var bara en paus i galenskapen. Nu är allting precis så fel som det alltid är i den här världen. Men en kort stund var det vi två. Allting var helt perfekt. Allting annat var borta, utanför, och vi var bara ensamma tillsammans. Äntligen. Efter alla dessa år. Jag trodde aldrig jag skulle kunna känna så för honom igen. Trodde jag aldrig skulle kunna känna så för någon. Trodde att det han gjort var för mycket för mig. Att jag skulle inte kunna se honom som jag gjorde förut. Men han var plötsligt precis sån och allting var helt perfekt och underbart och till slut var allting helt rätt.

Sen ändrades något. Jag kände att det kom ett mörker och han skrev ett text om mörker. Sen fick jag inga mer pillemariska roliga text. Glädjen dog. Han lät stressad och irriterad eller taskigt retsam. Som om han bara låtsades. Det var sen hoten kom och han verkade pressad. Något väldigt fel pågick och jag förstod att han ljög om mig igen. Han kallade mig "crazy stalker" och sa saker som om han knappt kände mig. Ändå gjorde han det, så vad är sant? Vad är historien han har spunnit, som gör att alla som känner honom numer hatar mig? Jag har sökt svar. Jag har lagt till hans vänner på mitt Facebook och de flesta vill inte veta av mig. Ibland lägger nån till mig och tar sen bort mig igen. Vad är det som händer? Varför gör de såhär? Jag vet ju att han sagt sjuka saker om mig till kvinnan han flyttat ihop med under tiden han låtsades att han skulle ringa och förklara, men inte gjorde det. Men varför reagerar alla de andra så konstigt? Har han ljugit för alla? Varför?

Nej, för att jag textat till mannen som bett mig hålla kontakten och aldrig bett
mig att sluta hålla kontakten. DET blev jag hotad för. Och jag blev hotad med...
(riktigt vad vet jag inte) ...om jag inte slutade ha känslor för honom!
Tydligen är vi inte för gamla.
Trots vi båda har passerat 50.
Till slut lyckas jag få någon av hans vänner att ge mig feedback. Jag hade frågat två jag kände till som trevliga. En han själv sagt var en trevlig prick och så en som varit trevlig mot mig, tills han plötsligt ändrade sig. Jag frågade för jag hade inte sett eller hört något från min söta snickare på över två månader. Jag oroade mig för en kvinna kontaktade mig och sa att snickarens nya sambo var en psyksjuk galning. Han hade ju sagt han var rädd han inte skulle klara att stå upp emot henne, så tänk om han ändå tyckt om mig på riktigt. Tänk om han inte ljugit och bara varit svag, som han skrev. Men varför luren i örat på mig? Och hur svag kan man vara så man inte klarar av att ringa eller texta och förklara för någon som håller en så kär? Jag vet inte, men för mig låter det som en sadistisk människa mer än en som är bara svag. För svag för att stå upp för vad han själv vill, alltså. Om han inte klarar av att stå upp för oss borde han väl ändå bry sig så mycket att han tröstade mig och sa som det var? Men nej.

Det var i oktober vi fick kontakt och i november vi sågs och i december jag fick veta att han svikit oss igen. Han hade lovat att inte försvinna igen och sen försvann han. Jag fick veta att han aldrig någonsin skulle kontakta mig. Jag kan inte se någon annan orsak till det än för att han vet hur illa han gör mig, när han säger det. För han ville få mig att känna igen för honom så han kunde överge mig igen. Precis som 1999 och som 2001. Då hade jag ju skrivit att han aldrig mer skulle höra av sig, för jag ville komma över honom. Då hade han istället ringt och berättat hur han kände och vad han ville. Men det var aldrig sant, helt och fullt. Det som hände 2016 visar att det var inte sant. Vad jag än gjort hade jag aldrig fått ha honom i mitt liv, för han vill inte det. Varför? Inga svar skulle jag få. Aldrig. Varför ville han träffa mig och få en andra chans, om han inte ville? Inga svar. Jag sökte svar. Så till slut i februari får jag tag på en vän, som visst var en trevlig prick, och han är åtminstone anständig nog att säga som det är. Han mår bra, men vill inte ha mig i sitt liv. Jag får inte veta varför, men att jag ska låta honom leva sitt liv. Jag ska lämna honom ifred att leva sitt liv.

Nej, jag skrev att jag skojade att jag stalkade, inte att jag stalkade. Såhär blir det
när man kommunicerar med maligna människor. De skriver om det du säger till
något helt annat, oftast tvärtom, mot vad du egentligen säger. Hur noga du än är!
Varför tycker han det är kul att hitta sin stalker?
För att han ljuger om att jag stalkat honom!!!
Jag har alltid lämnat honom ifred att leva sitt liv. Jag levde mitt liv, när han frågade mig 1996 varför jag alltid var gravid, annars kunde vi gått ut. Jag levde mitt liv, när han kom hem till mig 1999 och fick mig att lova att aldrig någonsin sluta skriva mail till honom. Sen frågade han om han fick gå ut med mig. Ensam. Sen levde jag mitt liv och lämnade honom ifred, när han ringde till mig 2001 och bad mig skilja mig och bli hans kvinna och stanna i Västmanland. Jag lämnade honom ifred att leva hans liv, men han fick mig att skilja mig, om och om igen. För vad? Han vill ju inte ha mig. Han sa 2001 att om jag bara skilde mig och blev hans fick jag ha honom i mitt liv. Då skulle han göra allt som jag ville. Allt var upp till mig. Bara jag skilde mig. Men sen ändrade han sig. Han måste ändrat sig. För sen spred han ut att jag var en galen kvinna som trakasserade honom och förföljde honom. När då? Han var den som ringt mig, efter jag bett honom inte höra av sig. Hur blev det jag som förföljde honom?

Jag lämnade honom ifred. I många många år lämnade jag honom ifred. Jag visste inte vem han levde med eller vad han gjorde. Jag lämnade honom ifred efter han skilt sig. Jag lämnade honom ifred när han satt i fängelse i många år. Inte ett ljud. Inte ett kort. Inte ett brev. Inte ett telefonsamtal. Inte ett text. Inte ett mail. Ingenting. Så vad menar alla som tror att jag vägrat lämna honom ifred? Hur har jag inte lämnat honom ifred? Jag kollade hans Facebook i höstas. För att han inte skulle tro att jag förföljde honom kollade jag från ett annat konto jag bara öppnat för att kunna se. Jag var nyfiken, men ville inte han skulle veta att det var jag. Nej, bara någon helt vanlig kvinna. Ingen särskild. Innan hade jag kollat lite från ett annat konto. Jag var rädd han skulle förstå det var jag och gjorde mig lite konstig och annorlunda. Men sen blev jag frestad. Tänk om han glömt allt dumt från förr och ändå, kanske ändå ångrade hur det blev då. Så jag la upp lite hintar här och där och sen plötsligt, efter bara nån vecka eller så efter jag lagt ut ledtrådar, så kontaktade han mig. Jag blev så glad!

Trots att han själv tjatar om "i 16 år" fattar han inte varför 2001 är viktigt!
Det var ju då mannen ifråga hittade på att jag förföljde honom för att dölja
vad han hittat på, vilket är det jag skriver om. Allt han sagt om min psyke,
min stalkning, mina känslor är ju antingen projektioner eller distraktion.

Hur kan jag förvinna IGEN om jag aldrig varit borta?
Vi pratades vid och allting var helt sagolikt underbart. Jag tror jag blev kär på en gång. Hur gör han? Han bjöd hem mig om fyra dagar redan och han skulle ta en hel dag ledigt och lära känna mig, men jag hade inte tid. Skulle något slutat annorlunda om jag haft tid? Tror inte det. Men kanske. Man vet inte. När vi till slut träffades hade han redan bestämt sig för att vara med den där arga kvinnan, tror jag. Men det var roligt att vi ändå kunde träffas och lära känna varandra lite. Han var så gullig och snäll och lite lurig och busig. Han var också sur och butter, när den där kvinnan textade och hennes barn ville ha uppmärksamhet. Det kändes dåligt. Jag ville det skulle vara bara vi två. Äntligen. Inte någon annan. Sen efter jag kom hem och jag nu visste hon var på riktigt så letade jag upp mer om henne på Facebook. Jag retade mig på att hon fanns. Alltid någon annan. Det är aldrig min tur, aldrig jag. Samma sak som alltid. Alltid andra hand, inte ända fram. Oavsett om jag är bäst eller inte, så är jag inte bra nog. Kanske för att jag är. Lagom är bäst. Ibland är less more, som man säger!

Nej, jag har alltid lämnat honom ifred, tills han råkar få syn på mig och vill träffa mig. Nu fick han det. Nu ska han aldrig mer träffa mig. Han vill aldrig mer se mig och jag får inte komma i närheten av honom har jag hört. Varför? Vad är de rädda för? Vad kommer hända om vi ses igen? Jag förstår inte. Varför ska jag lämna honom ifred? Vad händer när jag inte gör det? Vad är så farligt med att jag existerar på den här jorden att hans vänner verkar hata mig, utan jag gjort varken dem eller honom något? Fick hotelser på Facebook häromdagen. Riktigt sjuka hot. För jag har försökt få någon att ge mig feedback. För den trevlige pricken som svarat och sagt jag ska lämna mannen ifred, han ville inte bli inblandad. Sen blockade han mig från mitt häxkonto, som mannen sagt att han och jag alltid skulle vara vänner på. Han och jag och vår lilla hemlighet. Sen försvann han och han och jag fanns inte mer. Bara jag. Och ingenting? Jo, någonting. Min längtan. Så jag pratade och pratade. Dag ut och dag in med mig själv. Om honom. 

Trots att han läste meddelandetråden där mannen två gånger kallar sig själv
för paranoid, så häcklas jag för detta och ignoreras för allt annat. Typiskt!

Men så nu häromdagen blev pedofilen arg för att jag addat honom som vän igen. Han och hans fästmö. En ung tjej. Ja, han är ju pedofil, så klart hon var ung. Han kunde inte tro att hans vän kunde varit intresserad av mig. Nej, för jag är inget barn. Svårt för en pedofil att tro att somliga inte bara tycker om barn. Han hotade från första början för att jag lagt till mannens vänner på Facebook. Från olika konton. Ja, för någon förtalar ju mig och då vägrar de lägga till mig och de vill inte tala med mig. De blir arga och sura och till och med den trevlige pricken hade ju blockat mig. Varför? Kanske för jag sa som det var. De enda som blir arga för man talar om sanningen är ju de som är investerade i lögnen. Vad är lögnen? Jag ville veta vad den var. Hur gick den? Jag kände till att jag anklagades i december för texten jag skickat till mannen. Att de var trakassering. Nej, det var trakassering av honom att vägra svara rakt ut och fortsätta låta mig hoppas. Jag frågar igen och igen om jag ska försvinna, om han valt den där andra kvinnan. Inget svar. Häng kvar. Jag ringer. Förklarar snart. 

Men de texten var inte trakassering, så då fick jag veta att mina text efter jag blivit anklagad för att trakassera mannen, nu var DE bevis på min trakassering. Jamen, jag var ju redan anklagad innan dem, så hur kan beviset komma till efter anklagelsen? Samma sak med deras stalkinganklagelse. Beviset på att jag stalkar är vad jag gjort efter de anklagade mig. Att jag har gjort videosar jag kallar för stalking, fast de inte är det. Inget av det jag gör i dem är stalking. Jag bara pratar och kollar runt på Facebook när jag påstår jag stalkar. Det är ett skämt! Kanske säger något taskigt om ett foto här och där, men det är inte stalkning. Det är internet. Massor kollar på internet på sina videos. Skämtet är alltså att jag inte stalkar, när jag säger att jag gör det. Jag skojar att jag stalkar, jag stalkar inte och kallar det skoj. Det var vad pedofilen trodde jag menade. Att jag stalkade och kallade det ett skämt. Han tyckte inte det var kul med stalking och sen stalkade han mig på riktigt. Dvs han letade upp hemlig information om min familj och använde den att hota mig med. DET är vad stalking är på riktigt!

Jag har aldrig sagt till mannen att jag stalkat honom. Jag skrev skämtsam jag
hittat hans Facebook. Han är den som kallat mig stalker i många år, utan minsta
belägg för förtalet och det vet han. Han ljög för att dölja vad han själv gjort.

Pedofilen var dock behjälplig i att berätta närmare vad för sjuka saker mannen säger om mig. Han som jag drömde var min allra sötaste och finaste. Vad kunde han säga efter att bara ha varit lycklig med mig och allting jag gjorde var gott, tyckte han? Varför skulle han ens vilja säga ett ont ord till någon som bara gjort gott för honom? Jo, han säger att jag konstant förföljt och trakasserat honom - oavbrutet - under 16 års tid. Jag skojar inte. Jag gråter. Jag säger att jag lider och gråter över den ondska som krävs att ljuga på det viset om någon som bara gjort gott. Han är den som gjort ont. Han gjorde mig ont 1999 när han låtsades vara glad i mig och ville gå ut med mig, sen mobbade han ut mig och hörde inte av sig på två år till mig. Han gjorde mig fruktansvärt illa när han 2001 lovade göra mig lycklig och svor att han hade mig så kär och inte kunde leva med att bara vara vän med mig. Han gjorde mig illa för det var bara en lögn och strax efter jagade han mig med spott och spe från bygden.

Pedofilen avslöjade att mannen anser mina känslor för honom barnsliga och löjliga. Det är bara en tonårsförälskelse och inte riktiga känslor jag har, fick jag veta. För att inte vara riktiga känslor gör de jävligt ont, och ärligen, hur kan hans ena historia om en galen stalker som varit besatt oavbrutet i 16 år passa ihop med en fjollig liten tonårsförälskelse? Såna är ju kortlivade och sen får man någon annan på hjärnan. Men allra viktigast i allt det här... Varför tar mannen kontakt med sin galna stalker och bjuder hem henne? Det kunde pedofilen redogöra för. Jo, för mannen trodde jag slutat vara en galen stalker och sen upptäckte han att jag var ju det iallafall. Jaså, så jag hade stalkat honom utan han märkt det i alla de där åren? Hur kan han då veta om att det skett? Ett osynligt brott!!! Så behändigt. Som ett mord utan något lik. Ett bankrån utan saknade pengar eller värdesaker. En våldtäkt utan ett offer. Vad är det för ett brott? Ett som någon hittat på, förstås.

Skämtet är att jag låtsas att jag stalkar när jag inte gör det. Nedan ser man ju
tydligt att mannen fattar att jag skojar att jag är en stalker. Har bara kollat in
hans Facebook! Man ser ju att han är glad att jag är där, så varför tror han nu
plötsligt att jag är en stalkar igen, som den här otrevlige tölpen berättar?

Narcissister skämmer dig för dina känslor. De vill först ha dem och de svämmar ofta över med sina egna storslagna känslor och lockar dig att öppna ditt hjärta och välla din kärlek över dem. Sen vänder de kappan efter vinden och hånar dig för DINA känslor, för nu tar de inte längre ansvar för sina. De har de kanske gett till någon annan, som den här mannen verkar ha gjort. Jag fick dem inte. Och nu ska jag hånas och förlöjligas för att jag kände med hela mitt hjärta min kärleksglöd. Äntligen fick jag visa honom hur mycket jag håller av honom. Jag fick en kort stund glömma bort allt elakt han gjorde mig de där åren. Jag ville glömma och älska och förlåta. Jag ville hålla honom intill mig och känna att vi hörde ihop. Han och jag, en enhet, ett löfte om något stort. Jag kände det 1999 att det var något. Han sa det till mig i telefonen att han lite ångrat han inte gjorde något den gången. Sen verkar han glömt bort allt vi talade om i telefonen, och nu verkar han även glömt allt vi talade om när vi sågs. Det är som om ingenting av allt det hänt längre. Han känner inte mig längre. Från bästis till främling.

Det var väl ungefär det som var hans förtal av mig förstod jag på pedofilen. En tonårsförälskad gammal kärring, som hängt efter honom i 16 år utan uppehåll och det trots att hon har man och barn. Men han visste ju vad han orsakade 1999 med sin flört. Han visste ju vad han satt igång med sitt frieri 2001. Han visste vad som var verkligheten 2016. Han visste sanningen om äktenskapet och vad som hänt nu i år. Varför skriver då hans pedofilvän sådär? Vad är meningen att tjata om ett sen länge dött förhållande och barn som är vuxna? Massor av gifta människor med små barn skiljer sig och blir ihop med någon annan. Vad är det för konstiga människor, som ser det som något hemskt? Lever de i en gammal svart-vit film från 40-talet? Det verkar så. Inte lever de i nutiden och inte i verkligheten. Men de kan leva i en narcissists skamfyllda värld. Han vet ju hur tabu det är att stöta på en bästa väns fru, så han har fört över sin egen skuld på mig. 

Han har helt missuppfattat allting. Jag har försökt få veta vad FÖRTALET går ut
på som mannen håller på med igen. Mer exakt. Hans mobbning går ut på att först
vara superintresserad av mig, sen ignorera mig och sprida ut osanningar om mig.

Jag förstod på pedofilen att han inte kunde läsa och förstå ett ord jag skrev om sanningen. Hans hjärna var upphakad på den saga han hört från sagoberättaren. Han förstod inte att det som hände 2001 är varför sagan om att jag stalkat börjar det året. 16 år sen är 2001. Det var då mannen bad mig skilja mig. Jag är inte arg på honom för det. Ingen är arg på honom för det. Jag är bara arg för att han inte menade det, inte för att han sa det. Snarare är jag besviken att han inte menade det. Inte för att han måste genomfört det, utan för att jag velat att han haft mig kär, som jag har honom för alltid kär. Jag håller honom nära mitt hjärta. Men det är inte detsamma som att alltid vara kär i honom. Ofta har jag inte ens tänkt på honom på lång tid, för jag har haft så mycket annat. Jag har varit inne i så många andra saker som fångat hela mitt intresse, att den här mannen blivit en sidotanke. Han har också varit väldigt ogillad för hans lögner. Det är hans svek och lögner som svider. Ilskan för att han kunde göra så mot mig har överskuggat allting annat om honom.

Men i höstas var allt det borta, tills han började retas med mig och jag blev arg. Då mindes jag hur arg jag var på en del saker. Jag tror inte han brydde sig längre vid det laget att jag skrev om det. Eller gjorde han? Jag ska inte få veta om han blev ledsen när jag tog upp de sakerna. Jag önskar jag fick träffa honom och krama om honom och säga att jag ändå alltid håller honom kär. Varför är det löjligt? Det är moget och vuxet att våga hålla andra människor nära ditt hjärta. Jag höll honom nära mitt hjärta sen första gången vi sågs. Det är vackert och fint. Men en narcissist är barnslig och omogen och ser inte skönheten och kärleken som vuxna gör. De förlöjligar och så tror de kärlek är något helt annat. De tror kärlek är en egoism två stycken delar, där andra ska kränkas och hånas. Deras kärlek ska skönmålas som unik och bara för två. Kärlek är mellan många, vänner, familj, inte bara mellan två. Jag ville ju bara vara hans vän, för jag visste han inte ville vara det han sa 2001. Jag hade rätt. Det var perfekt och underbart, men han ville inte ändå. Så hur vi än ser på det så var det ju HAN som gjorde det blev såhär. Därför.

När narcissister inte kan komma på något motargument skrattar de bara.
För sanningen har inget intresse, bara att vinna debatten, för en lögnare.
Allt jag skrivit är sanning. Vi skämtade. Mannen sa det på kvällen 15/11.
Han låg till vänster om mig och vi pratade och myste och skojade.
Ja, det är löjligt att någon skulle vilja gosa och mysa med mig!
Allt prat om hur löjlig jag är, hur fel jag är, hur dumt jag gör, är för att skylla allt det på mig. Det är "victim blame". Jag kan skriva det i oändlighet, men det spelar ingen roll för de som tror på sagor. Jag skrev det till pedofilen och han fattade ingenting om 2001. Inte ens fast han läst meddelandetråden från 2016 fattade han någonting. Han lurade sig själv att en man som blivit stalkad av en galen kvinna skulle få lust att ändå träffa henne och bli GLAD för att hon vill se honom. Det är bara för sinnessjukt att förstå, att någon kan tro något sånt. Men sen såg jag han var pedofil och jag insåg att han var sinnessjuk. Men varför umgås min sötnos med såna as? Och vad är det för brott kvinnan han är med är dömd för? Varför vill han vara med kriminella, när han sa till mig han ville bort från dem? Och varför ville han träffa mig? När han sen aldrig mer vill se mig? Fast vi hade perfekt kemi? Eller har han det med nästan alla? Jag textade honom så många frågor och skrev att han kunde svara när han kommit på svaren. Men jag ska aldrig få veta.

Sann kärlek håller i sig år ut och år in. Man kanske gör annat och bara tänker ibland på nån. Man kan även vara riktigt arg och ledsen långa tider över svek och lögner, men är det sann kärlek så hittar man förlåtelsen och en vilja att ge en andra chans. Det här var hans andra chans. Jag valde att glömma bort sveken och lögnerna han sagt. Jag valde att lita på honom en sista gång. För jag håller honom alltid kär. Tills jag inte orkar komma ihåg mer. Tills sveken blir för stora. Då väljer jag att glömma och då försvinner något alldeles speciellt och underbart. Något som kunde blivit stort, men han valde alltid något annat. Förra gången blev det som det blev och nu kommer det bli som det blir. Och allting kommer vara helt utan mig. Jag har inget med hur hans liv blev att göra. Ingenting. Hur bra blev det? Jag tror inte jag velat vara närmare honom än såhär, om han vill leva det liv han levt, eller det liv han lever. Hans val av liv känns väldigt väldigt fel för mig. Mitt val av liv är helt annorlunda.

Luna IngRuna - Kärlekens Cirkel